Vision Balans

Ledare nummer 6 2013

Fas 3-debatten har många bottnar. Frågan är när botten är nådd?
Allt från ineffektiv och kontraproduktiv användning av statens pengar till själsdödande pysselsättning där det är viktigare att folk hålls inom fyra väggar än att innehållet under dagen är utvecklande har debatterats.
Jag vill bidra med ytterligare ett exempel.
Som många redan vet bedriver SALO fas 3-verksamhet sedan 2009. Vi ville se om man kan göra något bra av fas 3. I stället för att tvinga in individer i en allt för liten ram som utgår från idén att kontroll och disciplin gör människor benägna att skapa något vände vi på resonemanget.


Om människor ska ta ansvar för sin situation måste de få frihet och resurser att göra något åt den också. Vi anser att ansvar utan frihet är skuld. Det är därför så många känner sig skuldtyngda av arbetsförmedlingen. Då personer i fas 3 har mycket skilda förutsättningar är det en nödvändighet att utgå från individen om man vill att en utveckling ska ske.
Ett mål vi har är att hjälpa individer igång med projekt eller kooperativ verksamhet som kan leda till ekonomiskt oberoende. Det är inte lätt ens för människor som är 100 % arbetsföra och har relevant kompetens och erfarenhet. Normalt brukar man säga att en verksamhet kan bära sig efter 2-3 år. I vår bransch måste man även ta hänsyn till olika funktionshinder som ökar tiden. Vi måste också dämpa konsekvenserna av arbetsförmedlingens ofta märkliga hantering av individer.
Det innebär åtskilliga timmar i krissamtal med personer som känner att AF inte lyssnar på dem och behandlar dem som mindre vetande barn trots att många har ett långt ansvarsfullt arbetsliv bakom sig.
Mitt aktuella ärende handlar om några personer som varit länge hos oss och som nu hittat varandra och dessutom hittat affärskonceptet som de sökt med ljus och lykta efter. Vi har sagt att vi gärna vill stödja deras ambitioner för att lyckas.
Så här långt låter allt bra om det inte varit för en sak – arbetsförmedlingen. Det är synd att kalla dem förmedlare av arbeten eftersom de fokuserar mest på kontroll och disciplin.
Det är nämligen så att den förste i projektgruppen har ”gjort sin tid” hos oss. Trots att det finns en intressant affärsidé och personer som vill kämpa med den ska denne person förpassas till en annan anordnare därför att där kan personen ”få nya kontakter och meriter” enligt AF.
Chefen förklarade för mig att det i förordningen (2007:414) står att en person inte får vara längre än två år hos en anordnare. Den korrekta ordalydelsen är ” Varje sysselsättningsperiod i fas tre får pågå högst två år”. Det står alltså inget om byte av anordnare. Den tolkningen har AF-ledningen gjort själv. Då även övriga i gruppen snart ”gått sin tid” har de själva varit runt bland några anordnare och tittat på deras utbud. Deras reaktion var stark när de fann att de flesta hade ett innehåll med hantverksmässig pysselsättning att erbjuda. Något de inte alls är intresserade av och inte tror ska ge chanser till lönearbete.
Intressant i sammanhanget är att chefen på AF berättade för mig att man måste få godkänt från AF:s ledning om vårt projekt ska tillåtas i fas 3.

Smått road men samtidigt oroad ställer jag mig frågan hur AF:s chefer och ledning kan bedöma om personerna ska kunna driva projektet och om ett projekt är bra. De har inte träffat personerna. Jag har känt dem i flera år nu men anses inte kunna bedöma deras potential trots att jag arbetat med företagande och jobbcoaching tidigare tillika sett olika sidor av åtgärdsbranschen i tjugo år. Jag har dessutom relevant akademisk utbildning för att arbeta med att hjälpa människor i utvecklings-processer.
Fas 3-anordnare finns för att AF misslyckats med sitt förmedlingsuppdrag. Nu vill AF att anordnare också ägnar sig åt disciplin och kontroll i stället för att se potentialen hos människor. Om anordnare ska göra som AF, kommer även anordnare med goda intentioner att misslyckas. Låt oss alla lägga manken till och skapa opinion mot detta sjuka system! Det måste få ett slut.

Henrik Lund