Vision Balans

Ledare nr 1 2014

HL

Ofta hörs av politiker och så kallade experter ett resonemang som är vanligt inom klassisk ekonomi men som blundar för vissa realiteter. ”Pengarna kommer inte ur ett outsinligt ymnighetshorn”; ”Välstånd skapas av arbete och det sker i privata näringslivet”; ”den mest inbitne vänsterpartisten bör inse att utan företag finns inget att fördela”; ”minskad tillväxt minskar välfärden”, är argument som är återkommande.

Resonemanget utgår från en idé att pengarna skapas av företagen inom näringslivet. Det är inte ens riksbanken som skapar pengar längre. Nästan 100% av pengarna kommer från privata banker/finansbolag i form av pyramidspelsliknande kreditsystem. Det innebär att både näringslivet och privat sektor har enorma räntekostnader. De stora bankerna redovisar nu vinster på tillsammans över 90 miljarder kronor. Det är pengar som näringslivet och offentlig sektor skulle behöva för att skapa ett hållbart konsumtionsflöde. I stället för att ifrågasätta samhällets bidragsystem till storfinansen får folket betala kalaset genom sämre välfärd. System där lönearbetet fördelar pengar är förödmjukande för folket då massarbetslöshet skapas genom kostnaderna för skuldekonomin. Effektiviseringar/rationaliseringar med osund konkurrens samt befolkningsökning ökar subventionerade lönearbeten och arbetsmarknadsåtgärder som innebär tvångssysselsättning utan lön eller med låg ersättning. Varför anställa när det går att ”rekrytera” gratis arbetskraft från AF? Den ”klassiskt” anställde stressar samtidigt ihjäl sig.

Välfärdsstaten präglades av statsägda funktioner medan välfärdssamhället med kapitalistisk marknad tog över. Vi är nu på väg in i välgörenhetssamhället där folk ska vara tacksamma för de smulor som fåtalet kastar till flertalet. Den klassiska ekonomin är på väg att köra samhället tillbaka till 1800-talet. Ett modernt anständigt samhälles offentliga/privata institutioner förödmjukar inte folket såsom dagens. Det åstadkoms endast med räntefri ekonomi och ett fördelningssystem med basinkomst som inte utgår från lönearbetet utan individens deltagande i samhället som helhet. Då behöver dock synen på ekonomi och människan förändras och det är naturligtvis inte lätt för inbitna moderater, liberaler och socialdemokrater skolade i klassisk ekonomi. På samma sätt som när krisen i Grekland, av den politiska och mediala eliten, ansågs bero på folkets slösaktighet och ovilja att arbeta används detta resonemang i Sverige. När centralbanker och storfinansen samverkar för att skapa effektivare ekonomier ökar det inkomsterna för storfinansen och utarmar folket. Det skapar en kultur av skattefusk, inte främst hos folket utan hos storkapital och företag. En roffarmentalitet som inte bara går hårt åt välfärden utan är det främsta hotet mot demokratin. De tendenser vi ser idag har likheter med hur det såg ut innan andra världskriget. I Grekland och Spanien har man infört förbud mot demonstrationer och den offentliganställde i Grekland som strejkar riskerar åtal.

Här hemma fokuserar vi på en borgerlig regering som undergräver hela folkets möjligheter till välfärd och socialdemokratin som inte kommer att återställa de jobbskatteavdrag som skulle kunna återskapa den offentliga servicen. Dessutom menar socialdemokratin att om de får makten så ska det lata folket minsann få vakna av väckarklockan även om det är jobbigt att gå upp. Mer åtgärder?

Arbetslinjen används för att öka vinsterna för bankerna och storfinansen. Det man inte vågar tala om är de skattebidrag som ges till banker och finansen då dessa kräver vinst på sina pengar.  Ju mer BNP ökar, desto mindre pengar blir det till gemensam verksamhet och de behövande. Det är en konsekvens av tillväxtekonomin som ingen verkar våga tala om. Det är dags att vi gör det!

 Henrik Lund