Vision Balans

Det nödvändiga paradigmskiftet, del 3 av 4 (Publicerad i Vision Balans nr 3 2010)

Det nödvändiga paradigmskiftet, del 3 av 4

© Henrik Lund

Text: Henrik Lund

Miljö – klimat – globalisering

Studerar man korrelationen mellan global BNP, oljekonsumtion och utsläpp av CO2 så ser man att dessa följer varandra mycket nära. Tillväxtekonomin skapar överkonsumtion av naturresurser samt större inverkan på miljö och klimat. På samma sätt som de individuella och sociala behoven kommer i bakgrunden i en ekonomi där huvudvillkoren är vinst, effektivitet, rationaliseringar, produktion och konsumtion, hamnar miljön ofta på jumboplats i rangordningen. Vi har under många år sett stora industrier etablera sig i underutvecklade länder och länder där lönenivåerna är betydligt lägre än hos oss. Anledningen är att företagen, på grund av marknadens villkor tvingas till vinstmaximering på miljöns bekostnad. Det hjälper varken oss eller de andra länderna. Vi får hög arbetslöshet och med det alla problem som följer i spåren på den. De flesta länder dit produktionen flyttas får det inte bättre då människor utnyttjas hänsynslöst. I Kina tvingas många arbeta 16 timmar, 7 dagar per vecka bara för att lönerna är så låga. I tredje världen finns många företag som utnyttjar sin ställning och suger ut landets naturresurser och lemlästar landet till oigenkännlighet så att det skulle ta många år att återställa om det över huvud taget går. Fattiga länder blir ännu fattigare genom denna rovdrift då företagen inte betalar för sig utan vinsterna går ner i fickorna på dem som redan har ett överflöd. Numera görs miljön till en handelsvara då man nu kan handla utsläppsrättigheter mellan olika länder. Det innebär att miljön integreras i det marknadsliberala systemet där rika länder kan köpa sig rättigheten att släppa ut mer växthusgaser än det egentligen skulle behöva. Det resulterar i att ett lands produktion inte får tillräckliga incitament för att minska utsläppen och därigenom utveckla mer miljöanpassad teknik i den takt som skulle behövas. När ny teknik inte ges företräde behåller man farlig teknik som till exempel kärnkraft. En som borde veta var nobelpristagaren Hannes Alvén som en gång sa att ”varje gång en familj kokar middag på kärnkraftsel produceras lika mycket plutonium som förslår att ta livet av hela familjen”.

Vem har makten?

Frågan kan tyckas onödig för oss som bor i ett som vi definierar, demokratiskt land. Själv tycker jag den är högst befogad då det numera verkar råda olika uppfattningar beroende på vem man talar med. De flesta har väl hört de nu bevingade orden att ”det är pengarna som styr”. Hur kan det vara så i en demokrati där makten ska utgå från folket? Naturligtvis är makten i ett samhälle inte enkel att analysera men när så många verkar uppgivna inför ”pengarnas makt” krävs en analys. Jag har tidigare varit inne på att de flesta beslutsfattare verkar tro att de ekonomiska strukturerna är naturlagar som inte går att påverka. Det bekräftas av LO:s avtalssekreterare Erland Olauson i ett replikskifte med mig i en östgötsk lokaltidning. Han menar att ”de ekonomiska lagarna är huggna i sten”. Därför är det nödvändigt med vissa åtgärder oavsett om det är bra för folket. Vi minns ju borgarnas finansminister Ann Wibble i början på 1990-talet som sa att folket skulle – tvingas ned i arbetslöshetens stålbad. Om nu inte folket har makten, och inte heller riksdag och regering då de abdikerat inför de ekonomiska strukturerna, ”huggna i sten”, vem är det då som styr? Är det arbetsgivarna, riksbanken, privata banker eller kapitalägare? Arbetsgivarna kan vi bortse ifrån då de agerar genom anpassning till marknaden där alla pengar flödar. Detta bekräftas av alla besparingspaket, neddragningar, inte tillräckligt höga vinster och utflyttning av produktion till länder med lägre löner. Riksbanken är numera fristående med främsta målet att hålla inflationen nere men kan inte heller den vara den som makten utgår från. Dess roll som inflationsdämpare gör att den anpassar räntan till vad som händer på marknaden. Visserligen påverkar den marknaden genom räntan men det är andra som agerar på marknaden som gör att räntan behöver förändras. Att det är ”pengarna som styr” innebär självklart att det finns någon mänsklig aktivitet bakom pengarna. Pengar är ju döda betalningsmedel och gör ingenting av sig självt. Återstår så banker och kapitalägare. I ett avreglerat ekonomiskt system som drivs av kravet på vinst genom ränta blir bankernas roll att låna ut pengar till så hög ränta som möjligt. Det är alltså bankerna som tillhandahåller pengarna i det samhälle vi har idag. Här har Riksbanken en funktion att låna pengar till svenska staten till dess verksamhet. Det absurda uppstår att staten inte får låna pengar av sin egen ”kassa” utan att betala ränta. Lånen måste nämligen gå genom de privata bankernas system. Två gifta personer med gemensam ekonomi kräver knappast ränta av varandra när den ena behöver låna av den andra. Inte heller skulle frun låna ut pengar till grannen som i sin tur lånar ut pengarna med ränta, till maken. Vem är det då som tjänar på att banker får in sin ränta. Delvis är det bankerna själva men bakom bankerna sitter kapitalägare som kräver avkastning på sitt kapital. Det är alltså dessa ägare som styr de strukturer som politiker och många andra tror, är lagar ”huggna i sten”. Med insikten om att det är ett fåtal kapitalägare som kontrollerar de ekonomiska förutsättningarna, nationellt och internationellt kommer förhoppningsvis även insikten om att det går att påverka de ekonomiska strukturerna. Frågan är hur vi vill att de ska se ut.

Att skapa balans mellan elit/marknad och individ/miljö

När man studerar debatten om ekonomi och samhällets resurser står skiljelinjen mellan offentligt eller privat ägande av produktionen, det vill säga de verksamheter som producerar varor och tjänster i samhället. Det som skapar värdet i verksamheterna är det vi kallar produktionsfaktorer. De är arbete och naturresurser. ”Arbetet” är det vi gör för att förädla ”Naturresurserna” så att vi kan tillverka produkter som sedan säljs. När det gäller tjänster så är det själva arbetet i sig som skapar värdet. Många som studerar nationalekonomi på högskola och universitet använder Klas Eklunds ”Vår ekonomi” som litteratur. När Eklund, och andra ekonomer, beskriver produktionsfaktorer tar man även med ”Kapital”, alltså ”ägande” och jämställer det med arbete och naturresurser. Genom att göra det accepterar man det marknadsliberala tillväxtorienterade synsättet, att ägande är en förutsättning för resultat. Själv anser jag det vara ett felaktigt resonemang. Det skulle innebära att resultatet är beroende av ägandet (huvudmannaskapet), den hittills grundläggande konflikten mellan vänster och höger. Ett enkelt exempel: Om jag äger en spade, kan resultatet bli ett hål i marken. Om jag inte äger en spade kan jag som anställd ha tillgång till en spade och resultatet blir likväl ett hål i marken. Den sanna produktionsfaktorn är då arbetet, inte ägandet av spaden. Eftersom den privata ägaren har en snävare roll än den offentliga ägaren, står konflikten mellan rollerna, inte huvudmannaskapet i sig. Om resultatet av en verksamhet har betydelse ur ett samhälleligt demokratiskt perspektiv är det en offentlig angelägenhet, som jag ser det. Resultatet får då en bredare definition än enbart ekonomisk. Dilemmat för ett vänsterinriktat samhälle är att man menar att det står för frihet och jämlikhet när det ofta handlar om den politiska elitens frihet. Ett problem i det marknads-liberala samhället är att man säger att det handlar om individens frihet när det egentligen handlar om kapitalägarnas och arbetsgivarnas frihet. Detta skapar förvirring då individen som ju vill lyckas, tvingas avstå från demokratiska och humanistiska värden, och konkurrera ut andra individer som då förlorar sin frihet. Det traditionella vänster-höger-systemet har alltså samma definition av vad som skapar värdet i samhället (produktionsfaktorerna). Skillnaden är att de bråkar om ägandet över dessa värden. Detta har sin grund i industrisamhällets värderingar och är idag otidsenligt och inte längre ändamålsenligt, kort sagt gammalmodigt och dåligt. Båda sidorna härstammar från mycket gamla idéer. Vänsterideologin har sitt ursprung i den Marxistiska historieanalysen. Den materialistiska historieuppfattningen utgår från att ”villkoren för det socialistiska samhället skapas genom kapitalismens egen utveckling”, och att ”det är arbetarklassens uppgift att skapa detta samhälle”. Samtidigt som man vill utplåna klassamhället och skapa det ”klasslösa” samhället menar man att detta samhälle skapas genom kapitalismens egen utveckling. Alltså är kapitalismen en förutsättning för socialismens utveckling och kan därmed inte utrotas för då utrotar man socialismen i sig. Ser vi tillbaka på de ”vänsterprojekt” som funnits under 1900-talet så är en slutsats, att det blivit en liten grupp elitistiska personer som skapat system för att styra befolkningen, vare sig det gäller ekonomisk planhushållning eller rättsliga system. Resultatet blev politisk stordrift för att driva igenom ideologin på individens bekostnad. Högerideologins värdegrund, med anor från tiden då adeln styrde i samhället, bygger på att det är det arbetande kollektivet som ska skapa vinsterna åt kapitalägarna. Dessa vill naturligt-vis ha så stora vinster som möjligt och då blir kollektivet en kostnad som måste reduceras så mycket det bara går, samtidigt som kollektivets makt måste undermineras. Dessutom vill man att naturresurserna som behövs för produktionen ska vara så billiga som möjligt. Det gör att man till exempel utnyttjar fattiga länders resurser för de är lättare att komma över billigt. Genom stordrift skapas mer vinst än genom produktion med små enheter. En slutsats är att vänster-höger-ideologierna har samma grund och dessutom får samma resultat. De utgår från att värdet skapas med arbete och naturresurser och resultatet blir enorma stordriftssystem, allt för att hålla befolkningen i schack och tvinga dem att arbeta eller för att underminera den konkurrens som de själva glorifierar. Det finns ett ord för detta och det är diktatur. Vänsterideologin skapar ”elitens diktatur” och högerideologin skapar ”marknadens diktatur”. Ingen av de traditionella ideologierna skapar balans mellan elit/marknad och individ/miljö. Den ena vill behålla den politiska makten på marknadens bekostnad och den andra vill behålla den ekonomiska makten på politikens bekostnad. Ingen ser därmed individens/miljöns behov. Därför måste de underkännas som måttstock för samhällsekonomin.

Fortsättning följer i nästa nummer

I nästa nummer: • Att genomföra paradigmskiftet