Vision Balans

Ekonomiforskare – megafoner för obalans i ekonomin

Ratio är näringslivets forskningsinstitut. Ratio är enligt egen uppgift ett självständigt (?)forskningsinstitut med uppgift att utveckla och sprida ny kunskap om:

– Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt
– Företagandets villkor – lagar, regler och värderingar
– Hur politisk förändring kommer till stånd

Med hjälp av personer med akademisk legitimitet blir forskningen en megafon för obalans i ekonomin. Med den klassiska ekonomins modeller som grund försöker de likt alla traditionella ekonomer förklara ett dysfunktionellt system. Ett exempel är sammanfattningen i pressmeddelandet på Mynewsdesk: Reformer krävs för att rädda Kinas tillväxt.

”Orsaken till den svaga effekten av de finansiella reformerna är inte är helt klarlagd. Men det finns anledning att misstänka att många företag går utanför det formella banksystemet. Om företagen lever ett liv utanför den formella banksektorn blir även effekterna av reformer blygsamma, säger Tingvall och Ljungwall.”

Tingvall och Ljungwall är både docenter i Nationalekonomi. Tingvall på Ratio och Ljungwall på Copenhagen Business School i Danmark. Om man inte förstått att obalansen i tillväxtekonomin eller skuldekonomin som den även kallas skapas av banksektorn och övriga aktörer i den finansiella sektorn så är det lätt att tro att obalansen beror på att företagen lever ett liv utanför den finansiella sektorn, åtminstone om man utgår från traditionell nationalekonomi med ekonomisk tillväxt som en grundpelare.

Kruxet är att i princip alla pengar på denna jord ingår i skuldekonomin och företagen lever i konsekvenserna av den. Om företag försöker leva utanför banksektorn är det av ren självbevarelsedrift. Räntekostnaderna i skuldekonomin driver nämligen upp priserna och därmed inflationen. När det hela tiden förutsätts att det ska komma mer pengar ur ekonomin än vad som finns i den skapas obalans i ekonomin. Denna obalans driver på en otrygg situation för både privat och offentlig sektor. Det är denna situation vi bland annat ser inom EMU-området.

”De viktigaste reformerna som är aktuella reformer gäller förmågan att säkerställa finansiell stabilitet. Andra reformområden omfattar uppbyggnaden av Kinas välfärdssystem, miljöproblematiken och en urbanisering av gigantiska proportioner. Kina står också i begrepp att verka fullt ut på den internationella arenan”

Med hjälp av den räntebärande skuldekonomin kommer man inte lyckas att säkerställa finansiell stabilitet därför att instabiliteten är inbyggd i modellen. Den skapar inte bara ekonomisk obalans utan även obalans i välfärdssytem, miljön och mellan stad och land.

Skuldekonomin tvingar fram effektivisering och rationalisering på grund av räntekostnaderna. Den driver även på stordrift då det endast är den som är stor som klarar sig på marknaden. Det abnorma vinstkravet i skuldekonomin leder till överkonsumtion av miljöns resurser och att fler bosätter sig där produktionen finns, det vill säga där kapitalet finns. Arbetslösa tvingas söka jobb på en marknad som inom EU grundas på så kallad fri rörlighet. Friheten att stanna kvar finns dock inte om inte kapitalet och därmed jobben stannar. I skuldekonomin kommer jobben dock alltid att flytta på sig då det ger optimal vinst.

Den kritiskt tänkande undrar säkert vilken partipolitisk synvinkel mitt inlägg har då jag kritiserar den kapitalistiska skuldekonomin. Om denna orkat läsa ända hit kan jag förklara att jag är partipolitiskt obunden i mitt resonemang. Jag ser ingen mening i att tro att politiska ideologier är detsamma som verkligheten. De representerar bara olika sätt att definiera verkligheten och då väljer jag att utgå från verkligheten själv och analysera ideologiernas konsekvenser som vi ser i verkligheten.

Jag kan nämna att jag är lika kritisk mot planekonomi som kapitalistisk ekonomi. Dessa är nämligen två sidor av samma mynt. Obalans är obalans oavsett om den skapas genom kapitalistisk ekonomi eller genom politisk planekonomi. Ekonomi handlar om helhetstänkande och inte reduktionism. Kapitalism och planekonomi klarar inte helhetstänkande eftersom de skapar social och miljörelaterad obalans. När tillväxtekonomer säger ekonomi (av Aristoteles: Oikonomia, som betyder hushållning av begränsade resurser) menar de egentligen det Aristoteles kallade chremastiké (att ge pengar så god avkastning som möjligt).

Vi måste alltså tillsammans skapa ett ekonomiskt system som är i balans med miljön och mänskligheten istället för de rådande som utnyttjar dessa till bristningsgränsen för att ägarna av kapitalet och/eller den politiska makten ska kunna vara nöjda med sin position.

Det vore önskvärt att åtminstone forskarna börjar tänka nytt i stället för att reproducera modeller för obalans. Först måste de förstå att jorden och mänskligheten inte går att reducera till medel för skapande av ekonomisk eller politisk makt. Det kräver äkta självständighet av forskare vilket blir mer och mer ovanligt tyvärr då även forskning har blivit beroende av marknaden och partipolitik för sin finansiering. Tyvärr premieras tillväxtekonomer till och med, med ekonomipriser vilket inte underlättar det kritiska tänkandet. Ekonomer blir marionetter som kommer att gå till historien för att de kommer att göra fantastiska analyser av hur det kunde gå så illa – men i efterhand då det redan var för sent.

Läs gärna fler av mina inlägg i bloggen som kompletterar detta.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.