Vision Balans

populism i Luthers anda

 

Landskronamodellen ska bli nationell politik meddelade de forna liberalerna i Folkpartiet lite stolt härom sistens. Modellen, som går ut på att alla som uppbär försörjningsstöd ska utföra motprestationer, är ett talande exempel på vad rådande arbetslinje har för konsekvenser i praktiken.

Motprestationen består allt som oftast i att utföra reguljära arbeten utan lön hos kommunen eller hos privata arbetsgivare. I andra fall handlar motprestationen om att delta i sysselsättningsåtgärder med inget annat syfte än att konfiskera den enskildes tid.

 

Redan idag avkrävs behövande moprestationer i flera kommuner. Syftet med dessa verkar inte i första hand vara att få ner de skenande kostnaderna för försörjningsstöd, snarare att statuera exempel och i sann Luthersk anda förmedla budskapet: Den som inte arbetar ska inte heller äta.

 

Högst troligt är dessutom att administrationskostnaderna för aktiveringsprojekt av detta slag faktiskt i slutändan kostar skattebetalarna åtskilligt mer än utbetalning och administration av försörjningsstödet.

 

Naturligtvis kan det tyckas paradoxalt att det är Folkpartiet liberalerna som driver igenom Landskronamodellen men partiets ideologiska kris finns det väl knappast något nyhetsvärde i längre.

 

Skrämmande nog råder det en bred samsyn hos riksdagspartierna när det gäller synen på arbetet som allena saliggörande lösning på det mesta. Arbete i någon form ska utföras av alla trots att det allt oftare sker oavlönat eller till löner långt under kollektivavtalsnivåerna. Vi kan konstatera att sysselsättnings- och aktiveringspolitiken skapar sysslor men dessvärre inte löner och därmed ingen försörjning åt de som tvingas utföra dem.

 

Nyligen kom från Arbetsdomstolen, AD, en lika illavarslande som förvånande dom. Den gav ett företag rätt att säga upp en lärling pga. Arbetsbrist och kort därefter ta emot densamme som praktikant, med identiska arbetsuppgifter. Att den berörde lärlingen nu tvingades leva på försörjningsstöd istället för lön, vilket han haft bara månader tidigare, gynnar knappast vare sig den enskilde eller skattebetalarna. Socialtjänstlagen ansågs här väga tyngre än kollektivavtalet. Ännu en dörr till gratisarbetets bakgård står därmed öppen.

 

Återvänder vi till Landskrona och konsekvenserna av motprestationsmodellen som funnits där sedan 2006, har kostnaderna för ekonomiskt bistånd enligt Socialstyrelsen inte minskat, tvärtom. Vad man däremot ser är en kraftig ökning av antalet hemlösa i staden sedan införandet. Hur en kommun kan se detta som en framgång är högst svårbegripligt.

 

När behövande med mössan i hand ber om stöd för att klara livets nödtorft gäller det att som socialsekreterare inte låta sig vilseledas av medkänsla och empati. Åtminstone inte så länge det finns arbetsgivare som kan erbjuda sysslor. Arbetsgivares behov av oavlönad arbetskraft är tydligtvis en prioriterad fråga i kommunpolitiken. Enskilda kommuninvånares väl och ve är det lättare att bortse från. Än så länge i Landskrona, men snart i hela landet om de forna liberalerna får bestämma.

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar